Atos har levt ett långt och lyckligt liv hos sin älskade matte. Just nu är han trött. Hans tassar är slut, hans svans inte så pigg länger, han känner att det skulle nog vara lite skönt med mer vila. Mattes klädkammare är fylld med sköna bäddar, men han långt inne i sitt innersta vet Atos om en skönare bädd, den vid tassarna till den Stora SkaparKatten. Någon dag skall han åka dit, men inte än.
Men en dag hörde han det. "Atos, kära gamla vän, det är dags nu". Han spetsade öronen, lyfte huvudet, och kände hur språnget kom tillbaka i hans tassar. Hans päls blev som en kattunge igen, svansen ryckte ivrig till som när han jagade möss. Han vände sig om, kände sin mattes händer smeka pälsen, och såg i den riktning rösten kom från. Den Stora SkaparKatten kom tassande mot honom med mjuka, tysta steg, och la sin stora nos mot Atos nos. Så lade SkaparKatten sin tass mjukt på huvudet till Atos och spann inn i hans öra. "Det är dags nu, kom! Nu är det dags att få komma hem till mig igen!"
Atos vände huvudet igen, såg tårerna på sin mattes kinder och jamade litet osäkert "men min matte då? Jag vill ju inte lämna henne helt! Bara sådär!"
Den Stora SkaparKatten såg med mild blick på dom båda och jamade mjukt och lent som en moderkatt "du lämnar hon aldrig helt, min vän. Du får möjlighet att hälsa på så ofta du vill fast hon inte alltid kommer se dig. Du kommer alltid att vara i hennes hjärta, presis som Simson redan är det. En människa har ett hjättestort hjärta, det rymmer hur många tassar som helst, och hon kommer aldrig glömma dig, Atos!"
Atos la sin nos mot sin mattes kind och jamade tyst "matte, jag älskar dig, jag tar med mig dig hem till SkaparKatten när det är din tur! Jag lämnar dig aldrig!"
Sen slickade han sin tass en sista gång, vände sig om och fulgte SkaparKatten hem.
Tillbaka satt en matte i gråt, med en stor sorg och saknad, men ändå med vissheten att vi ses igen en dag.
Atos fulgte med SkaparKatten genom tid och rum, och plötsligen hörde han något.. ett jam, ett spinn.. han träffade igen alla sina gamla vänner, sin mamma och syskon, och han jamade lyckligt innan han nosade på sin nya bädd bland dom andra bäddar och sprang i väg för att leka så tiden flög som en fjärills vinge.
SkaparKatten tassade en sista gång tillbaka til en sorgsen matte och lade Sin Skyddande Tass på hennes panna och sen på hennes hjärta. "För alla dom katter du älskar. För alla dom katter du skyddar och tar hand om, för alla dessa kommer jag alltid skydda dig. Du är alltid välkommen hos mig, Helena!"
Sen tryckte SkaparKatten Sin nos mot kinden en gång och återvände hem till sina skyddslingar. "Det är fullbordat"
 |
| Atos 19941103 - 20121017 |
No comments:
Post a Comment